365 ways of doing and undoing orientalism

Såg 12.9 vid Teatro Sociale i Trento Willy Tsaos, Xing Liangs och Sang Jijias 365 ways of doing and undoing orientalism. Den var teknisk, symbolistisk, och filosofiskt sätt skulle man kunna säga att man i koreografin analyserade myter och stereotypier i orientalism, sant den kinesiska kulturens förhållande till den västerländska. Hong Kong -gruppen City Contemporary Dance Company var så holistiskt bra att man var tvungen att hålla andan genom hela föreställningen. Flaggor, fanor, svärd, stereotypiskt västerländska och österländska kläder, och jättefina ljus... Allt detta användes för att åstadtkomma en upplevelse där öst och väst på något sätt möttes symboliskt. Man fick en känsla som man skulle ha förstått mera hur kulturen i städer som Hong Kong och Singapore funkar, och hur kaotiskt det kan vara symboliskt. Började tänka att i bildkonst är allt som har och göra med kulturkrockar på något sätt så trist retoriskt och politiskt superkorrekt. I dans behöver man inte förklara något, och det märks.

Föreställningen i Trento var en del av OrienteOccidente -festivalen (Trento, Valle di Sella, Rovereto).

Max

UMKA, visuell teater och teaterfestivaler som kontext

Jag har delvis bott i Björneborg redan i tre år, men nu hann jag för första gången ta del i Lainsuojattomat-festivalen. Söndagen den 7 september var jag och se på UMKA (Riga), en visuell teatergrupp som har redan blivit legendarisk i de Baltiska staterna, fast medlemmarna kan inte ha hunnit bli äldre än trettio år.

Det var nog inte så bra som jag hade tänkt mig, med man kan ju inte förvänta att en grupp som är pionjär i visuell teater skulle år efter år kunna producera extrabra föreställningar. Norlevo FM var en cynisk och deprimerande analys om storstadsliv, som kanske passar bra in i den våldsamt kapitalistiska situationen som man just nu lever i Riga, men som teaterkonst i internationell kontext hade pjäsen inte så mycket att ge som narration. Det intressanta var ändå gruppens kreativa sätt att använda maskar, animation och målade planschar. UMKA är definitivt en av dom grupperna som skulle kunna ge föreställningar på dans-, animation-, bildkonst och teaterfestivaler, men frågar igen mig själv: vad är det som håller dem i teatervärlden? Det performativa och det teatrala blir bara större och större i bildkonsten, och det visuella aktiveras år efter år mera inom teaterns värld. När kommer dessa marginaler att mötas? Det finns ju redan konstnärer som Paul McCarthy som är kända i både världar, men det skulle finnas så mycket som man skulle kunna visa upp i samma (gemensamma? nya?) kontext. Att sätta ihop en festival med UMKA, Complicite, absurd dockteater, och sen bildkonstnärer som Paul McCarthy, John Bock, osv. skulle vara fantastiskt fint, men skulle publike(r)n(a) hitta dit? Största delen av teatervärlden vet hemskt lite om bildkonst och vice versa. Skulle en helt ny kategori av konst, som man på sätt och har försökt åstadtkomma teoretiskt med begrepp som performing, kunna byggas upp – och vad skulle man kunna kalla den för? Mobile Visual Art skulle kanske funka på engelska… Å andra sidan, dans har alltid varit jättenära visuell kultur…

Max

Homo Alibi / Riga

Efter ett långt veckoslut i Riga där teaterfestivalen Homo Alibi i år hade dock- och objektteater som tema, sitter jag mer än någonsin och tänker på förhållandet mellan teater och visuell kultur. Jag har redan länge älskat Akhe, och nu igen när jag såg dessa galna ex-punkare spela teater, kunde jag klart inse, att det som en gång var avantgardism i bildkonst fortsätter nu i teater, både formellt och i anda.

I bildkonsten, som man ofta fräckt kallar för den nutida konsten (contemporary art), ser vi konstnärer förklara med 2-3 A4 vad de gör (samt vad Deleuze eller någon annan säger), samtidigt som kritikerna och åskådarna aldrig nuförtiden tycker om / hatar deras verk. Det är alltid "intressant", det som händer. I teater finns det just nu mycket energi samtidigt som åskådaren inte hinner reflektera om det han/hon ser är intressant när själva spelet är en effektiv konstnärlig upplevelse, en trip, där man möter andra världar.

Det var också skönt att se klassisk dock- och marionetteater i Riga. Vélo Théatre och Turak påminde mig om det hur mycket skönhet både den klassiska och moderna dock- och marionetteatern förkroppsligar. Fast man ibland tycker att det är lite för allvarligt med marionetternas "mystiska" atmosfär (gäsp), kan man ändå oftare än i 'normal' teater vara säker på det att man ser något som är bra gjort när man stiger in i teatern. Kanske det är det att även om föreställningen annars skulle vara fiasko, har någon alltid arbetat pedant med dockorna.

Max

TEATERN, DEN OKÄNDA KONSTARTEN?

Att man orkar skriva om Okänd soldat... Trots att Smeds är Smeds är det här redan pinsamt - både för Smeds och kulturjournalisterna.

Smeds blir en nationell ikon om han inte blir mera öppet kritisk mot pressens regressivt nationalistiska hyllande och de idiotiska 'skandalerna' som har uppstått kring pjäsen.

Modern bildkonst kan inte vem som helst skriva om. Men teater - det är för alla!
Och detta gäller speciellt allt som händer på den legendariskt avantgardistiska Nationalteaterns scen.

Skribenter som aldrig skriver om teater (och troligen aldrig går på teater heller) vill plötsligt diskutera Smeds mästerverk, och berätta för oss hur fräscht det är. Tackar och bockar. Vi måste ju få höra om detta verk därför att det tolkar en nationell ikon (Linna - som tillhör gruppen Jean Sibelius, Alvar Aalto och Paavo Nurmi) på ett nytt sätt.

Max

Scen och sadism

Såhär slutade Sanna Huldén sin recension av Teater Mars clownteaterföreställning Tre systrar - alla kommer till Moskva i Per Sörbergs regi:

"Tack för att ni är modiga. För att ni vågar vara de clowner ni är och dessutom fräcka nog att njuta av det. Tack för att ni sa alla de där stora fina sakerna om livets mening. Tack för att ni sjöng om att solen går upp i öster och ner i väst. Och tack för att jag fick vara i fred där jag satt."

Den sista raden förbryllade mig och tilltalade mig samtidigt i sin naiva ärlighet. Här kommer Teater Mars med en föreställning där det improvisatoriska ges stort utrymme och där publiken äntligen skall "få vara med"; en föreställning där det skall uppstå en dialog mellan scen och salong. Och trots att Huldén uppenbarligen älskade föreställningen (som jag själv recenserade i Kontur och förhöll mig betydligt mer kritiskt till) tackar hon skådespelarna för att de inte avkrävde henne annat än att få förbli den passiva åskådaren som denna form av teater uppenbarligen utmanar (vare sig Commedia dell'arte eller den elisabetanska teatern kände till den stillatigande åskådaren som sitter tyst i skydd av mörkret och låst i sin bänk). Huldéns recension fick mig - och nu talar jag om teater i allmänhet, inte längre om Teater Mars föreställning, som jag inte upplever innehöll några gentemot publiken sadistiska element - att fundera på vad man på teatrarna gör för att bryta ner den fjärde väggen och "nå ut till publiken" igen. Inte så sällan får Commedia dell'arte i sådana fall fungera som förebild. Ofta brukar man i det historiska avantgardets teater (futurismen, dada etc) se ursprunget till dagens publikprovokationer: Med ens var det inte längre meningen att folk på teatern tryggt skulle kunna sitta och smälta sin middag och låta sig underhållas. Futuristerna kom i sina manifest med råd om hur man kunde driva publiken till blint raseri, t ex genom att sätta lim på sätena eller sälja samma biljetter till olika personer. Men hur långt ifrån varandra ligger egentligen inte publikprovokationen som den tar sig ut i t ex futurismen från hur den i teatern oftast ser ut idag? Väldigt långt. Och jag inte tycker att den här frågan alls brukar problematiseras.
Huldéns slutkläm visar på i hur hög grad man idag likställer publikprovokation med att attackera enskilda åskådare. Hon uttrycker den rädsla som finns för att bli utplockad, kanske rentav uppdragen på scen mot sin vilja. Vad har en sådan handling från skådespelarnas sida att göra t ex med ett ifrågasättande av konsten? Skådespelarna agerar ju i ett sådant läge ur en maktposition, och publiken tvingas spela på deras villkor (men oförberedda) och den komiska effekten bygger i hög grad på den offentliga skam som den utplockade (det gäller nästan alltid att man plockas ut alldeles ensam) utsätts för. Huldéns kommentar avslöjar den rädsla som finns hos publiken: ju mer interaktivt det blir, desto större är faran för att plötsligt ofrivilligt bli involverad i det som händer på scen och att exponeras mot sin vilja (ifall man inte väljer att framstå som "tråkig" och "vägrar samarbeta")
Det här ligger långt från publikprovokationerna i det historiska avantgardet; där hetsade man publiken, men som ett kollektiv som potentiellt var farligt för dem som stod på scen. I en sådan teater finns betydlig mer revolutionär potential än i den sadistiska form av publikprovokationer i avantgardets eller experimentets namn som florerar på teatrarna idag. De bar dessutom i själva verket redan långt före alla realitytv-shower på samma ingredienser. Publikprovokationen i det historiska avantgardets teater handlade om att uppvigla människor att ifrågasätta den gräns som gjorde dem till passiva iakttagare, men som ett starkt kollektiv. Samtiden däremot har ett perverterat förhållande till skammen. Den älskar individens sårbarhet. Den som påstår att det bara syns i media har fel; det syns också på teatrarna.

Stella

Det är lätt att hitta litteratur- och filmbloggar - men nästan hopplöst att hitta bloggare om dans, teater, och scenkonst.

Varför? När det i teatervärlden är viktigt att veta och diskutera vad man kan se just nu, och när performanceteorin är i en het fas (i bildkonst- och litteraturteorin har det ju inte hänt stora förändringar på årtionden) skulle det vara logiskt att bloggandet skulle ha erövrat just teatervärlden.

Problemet kan inte ha någonting att göra med teatermänniskornas antikvariska förhållande till datateknologi. Alla teatergruppar har nuförtiden en egen hemsida eller myspace.

Det finns säkert bloggar som vi ännu inte har hittat, men dessmer tror vi att teaterbloggarna är på väg att bli viktiga i teatervärlden. Vi skulle vara förvånade om detta inte skulle hända.

Man behöver först ha bara två eller tre bloggar, som de andra sedan kan länka till på sina egna sidor. Och så småningom blir det naturligt att blogga och läsa bloggar, och länka in andra bloggare på sin egen text. Så har det redan gått i litteratur, filosofi, sport... Bloggandet är socialt och dialogiskt, mera än forskning eller journalism någonsin kan bli.

Den här bloggen är dialogisk också på det sättet att två jätte olika människor sitter och skriver på den (då och då när de har tid och inspiration). Den ena har varit teaterkritiker i sex år och hon har också gjort teater och performance, den andra är filosof med intresse för teaterns värld och dess växande teoretiska sfär. Vi kommer inte att ha någon dogma. Snarast tänker vi skriva spontant om sådant som intresserar oss, och det är möjligt att det ibland har bara lite att göra med dans, teater, och performance. Det sköna är det att vi nu, när vi har den här bloggen, inte behöver ha något journalistiskt, akademiskt, eller för sakligt att säga när vi skriver om dans, performance, och teater.

Stella & Max